Det kan ju vara jätteroligt att leka även som vuxen. Om man ändå sitter intill barnet, för att ha koll på att inget farligt ska hända, kan man väl lika gärna vara med i leken, om man får.

Det är ju inte alls alltid som man har möjlighet till det. Kanske oftast inte. Mat måste lagas och en massa annat göras. Men ibland kanske man kan ta sig den tiden.

Försök att inte ha dåligt samvete när du inte orkar eller inte har tid. Man kan försöka se barnet ändå, säga saker, fråga, lyssna. Någon gång, under matlagningen, kan man kanske ropa till barnet, som leker i rummet intill. En trevlig kommentar, som visar att man finns där och uppmärksammar hen: ”Hur går det?” ”Vad leker du?” ”Är du en dinosaurie nu?” ”Vilket häftigt rytande du gjorde!” Eller bara vinka eller le mot hen. Om man inte verkar störa, förstås.

Jag tror att barn lyssnar mer på ens tillsägningar, om man inte nästan ENBART säger till. Det kanske är lätt hänt att man, som vuxen, är tyst, scrollar i sin telefon eller sitter och tänker på vad man måste göra innan dagen är slut; ja är helt i sin egen värld ända tills man behöver säga ifrån: ”Nej! Gör inte så!” och sedan försvinner man tillbaka till sin bubbla. Så trist!

Tja… Det är mina tankar just nu. Kommentera gärna! (Och tro för all del inte att jag alltid är närvarande för barnen, för så är det inte!)