Det är nästan FÖR spännande nu. Eller snarare har jag lite för mycket att göra. Men nervöst är det även. Och väldigt roligt! I går kväll var jag väldigt trött. Det blev så mycket i helgen och jag har fuskat lite med mathållningen och min mage mådde inte bra. Jag försökte fixa en ny webbplats till detta mitt lilla företag, eftersom bolagsverket inte godkände namnet ”Ringar på vattnet”. De har sedan godkänt mitt andra namnförslag: ”Mitas natur & hälsa”. Men jag är dels inte tekniskt lagd och dels kände jag mig helt urlakad, så jag orkade verkligen inte! Jag lade mig istället jättetidigt (även om jag hade svårt att somna. Hade väl druckit för mycket kaffe).

I dag känns det bättre. Jag ska försöka att inte göra för mycket denna lediga dag, ta en tupplur mitt på dagen: Ge min kropp och mina tarmar massor av sådant som de verkligen behöver, i syfte att orka mer nu när det är så väldigt fullt upp. Jag började dagen med ägg, vatten och (kan inte låta bli det helt) kaffe.

Medan jag har skrivit detta långa blogginlägg har Lillkisse legat och kurrat på mina ben. Trevligt och rogivande för oss båda.

För att backa ett steg i denna berättelse, så satte Micke och jag i vax i MÅNGA ramar i fredagskväll. Micke satte även ihop några så kallade lådor. (En bikupa består av flera lådor på varandra med ramar i. Bina gör själv vax där, men för att hjälpa dem med det arbetet kan man ge dem ramar med köpt vax i.) Då gjorde vi en betungande upptäckt: När Micke började montera ihop lådväggarna, märkte vi att det fattades några!! Jag hade kört ända till Piteå för att köpa dessa och betalat för dem. Det tar tid och kostar pengar att köra dit igen. Dessutom skulle bina när som helst vara redo att flyttas till oss.

I söndags eftermiddag (alltså i förrgår), ringde biodlaren i vårt närområde, som jag skulle köpa bina av. Jag kunde inte svara just då, men messade honom att jag skulle ringa upp om cirka en timme. Jag insåg att om jag skulle vara tvungen att hämta bina redan i morgon, skulle jag bli tvungen att köra till Piteå för att hämta resterande lådor redan i afton, men att det skulle gå vägen.

När jag ringde upp biodlaren (inte han i Piteå) sa han att bina är redo att flyttas till mig om cirka en vecka. Jag pustade ut. Dessutom sa han, när jag berättade om de lådväggar som tydligen fattades, att bisamhällena behöver endast en låda var till en början. De SKA bo lite ”trångt” och man bygga ut med fler lådor allt eftersom de behöver. Puh!! Jag måste nog läsa på lite mer.

Jag frågade ut honom detaljerat om exakt hur jag skulle göra för att hämta hem bina till oss och han förklarade. Man ska absolut inte forsla dem på ett bilsläp. Det hade han testat en gång och skulle aldrig göra igen. Man kan ha dem i bilen. Jag skulle ta med mig en tom bikupe-låda inklusive botten och lock till varje bisamhälle, trycka in en bit avklippt sittunderlag i springan där bina kan flyga in och ut samt ta med mig två spännband att spänna runt lådan. Han sa att ifall något bi ändå skulle smita ut ur lådan under bilfärden hem, skulle jag bara ta det lugnt och fortsätta att köra; inte stanna bilen och fort ta mig ut ur den, eftersom bina inte brukar bry sig om föraren i så fall, utan hålla sig vid bilens fönster. Vi bestämde att jag skulle hämta dem på onsdagkväll.

Efter någon timme ringde han igen och sa att han hade kommit på idén att komma till mig för att hämta lådorna och leverera bina på onsdag. Jag sa gladerligen ja till det! Han tar lite mer pengar för bin än vad andra gör, men han är i gengäld noga med att verkligen kolla att de bisamhällen som han säljer är starka eller så berättar han om de inte är det: Han går igenom statusen på samhället tillsammans med köparen. Han hade själv varit med om, som nybörjare, att ha köpt ett par som var nära att svärma (alltså dela på sig till ytterligare ett samhälle). Efter endast två dagar som helt ny biodlare hade hans bin svärmat och han inte alls varit beredd på det, sa han.

I varje fall dök han upp hos oss i söndagskväll för att ta med sig tomma lådor. Han fick se alla de träramar som Micke och jag hade smält fast vaxplattor i sa något om att vi inte behövde göra fler sådana (Vi som inte hade hunnit göra alla, kände oss lättade av den informationen), eftersom bina ändå kommer att föredra att göra eget. De kommer att tycka att de vaxplattor som vi har köpt och gett dem, doftar för svagt. (Men vi konstaterade samtidigt själva: Visst luktar det gott med detta vax!) Jag TROR att han sa att vi kan ge dem varannan ram med köpt vax och varannan helt tom låda (Hm… trådad eller tom, funderar jag nu.) eller så sa han att bina kommer att komma i sådana ramar och att man placerar en vaxram (tom på bin, alltså) mellan varje bifylld ram. Vi får se.) Bina kommer alltså att levereras krypandes på sådana där ramar, där de själva har byggt och bott sedan förra året. Förstår ni?

I dag; dagen innan bina kommer att flytta till oss (om det inte är för kallt för dem just i morgon. I så fall ska vi vänta till en varmare dag) måste jag göra i ordning platsen där bikuporna ska stå.

Jag hade två ställen på eller kring vår gård, där jag hade tänkt att de binas bon skulle passa att vara; antingen på ett ställe en bit nedanför baksidan av vårt hus och alltså ganska nära växthuset och ganska långt bort från vårt hus, eller vid kanten av den ej använda ridbanan som vi har en bit bort. Där växer det en massa maskrosor under försomrarna. Jag visade biodlaren och pekade och berättade mina tankar om placeringen. Han funderade och vi gick omkring och han sa att maskrosor är kanon till bin och att sjön som ligger cirka högst en kilometers flygväg bort kommer att vara fullt tillräcklig vattenkälla åt bina.

Jag berättade att min man och jag hade funderat i flera omgångar över om man kommer att våga klippa gräset omkring eller nära bikuporna, utan att bli stungen av dem. Han sa att man kan göra det, men att några av dem kommer att bli överkörda och att de som inte dör kanske skulle attackera en, men att man kan vänta tills kvällen med att klippa; när bina har flugit färdigt för dagen.

Men stungen kommer man att bli ett par gånger, som biodlare, sa han, och rekommenderade att alltid använda rökpuff och inte endast vattenspray samt att ha heltäckande tröja och byxor och gärna lite luftiga sådana; inte väldigt tätt sittande tröja och byxor under skyddsoverallen, eftersom bina sticker igenom overallen. Att en del tänker att man kan ha shorts och bara ben när man besöker bina, men att det innebär en onödig risk. Det kan gå jättebra den ena gången, sa han, medan man kan bli attackerad och få många stick vid nästa tillfälle och då kanske bli överallergisk, eftersom det blev så många stick samtidigt.

Det var så bra att få sådana tips och att han även gav förslag på var jag ska placera bikuporna!!!!!!!!! Och att han till och med kommer att frakta dem till mig! Så snällt och bra!! Jag kände mig så glad och tacksam efter hans besök!

Han föreslog ett annat ställe för binas bostad än de två som jag hade tänkt välja mellan. Ett ställe där man inte behöver klippa gräs alldeles intill dem, där det är lite mossig mark, nära träd, där man kan placera öppningen mot det soluppgången, så att de vaknar och börjar jobba tidigt på dagen (det hade jag själv läst på om, så det så). Det blir ett ställe på baksidan av vårt boningshus. Bin flyger rejält långt när de samlar nektar och pollen, så de kommer att nå både växthuset och ridbanans maskrosor utan minsta problem.

Jag hade läst att bikupor helst inte ska stå i en rak linje bredvid varandra (även om de har rätt avstånd, enligt konstens alla regler), eftersom bina i så fall kan råka flyga in i fel bikupa. Jag frågade honom om det stämmer. Svaret han gav var att det inte är några problem att ha bikuporna i en rak rad, att det inte är någon fara om de råkar ta fel bikupa, men att man kan hjälpa dem att hitta rätt genom att måla bostäderna i olika färger. Vissa färger ser bina inte så bra. Man behöver inte måla hela bostaden, utan bara markera dem med en färgklick. Kanske får det bli rött, blått och gult; djurgårdens färger, för att glädja min djurgårdare till äkta make, som har hjälpt mig så mycket med mina projekt. Men jag måste först ta reda på om de färgerna kan ses av bina. Gult antar jag att de ser bra, i varje fall.

Bikupor ska inte stå direkt mot marken. Micke hade läst att man kan ha lekablock och plankor under bikuporna. Jag frågade biodlaren om lastpallar skulle vara tillräckligt bra och det sa han att det skulle. Det går snabbare att fixa, eftersom vi har sådana här hemma, så så får det bli. Man kanske kan ändra det senare om man vill.

Just det! Han sa även att ramarna ska placeras så att man kan stå på sidan av bikupan (inte framför eller bakom) och se ytan på ramen; inte ha en kant av den mot sig, när man lyfter upp ramen).

Kommer bikuporna (som består av frigolit) verkligen inte att blåsa omkull, frågade jag även. Han sa att man kan dra ett spännband runt dem, för säkerhets skull, men att det inte ska vara några problem, eftersom biramarna, fulla med antingen honung eller sockerlösning, väger mer än man kan tro. Han har själv haft bin i ungefär tjugo år och ett bisamhälle har tippat omkull endast en gång, om jag förstod honom rätt.

Han nämnde datumet 15 juli. Från och med då kan det bli extra drag på bina; alltså att de samlar in och jobbar extra snabbt och mycket, liksom, så då kan man behöva hålla extra koll på om man behöver bygga ut deras bostäder med fler lådor eller om de verkar vilja svärma på grund av att bostaden är för trång.

Man ska inte störa dem för ofta. När det är fullt drag bör man kanske titta till dem en gång per vecka samt om man är nybörjare som jag. Varje gång som man bänder upp locket och drar upp ramarna, tar det tre dagar för bina att reparera skadorna av den titten, berättade han.

Ja, det blev MYCKET information från honom till mig under den stund som han var här och jag försökte verkligen lägga ALLT på minnet. Men jag får ringa honom framöver och ställa frågor, vid behov, sa han. Det sa även han i Piteå, som jag köpte utrustningen av. En hobbybiodlare en bit bort i vår by har dessutom erbjudit att jag ska få vara med när de slungar honung i sommar/höst. Och en familj i en av våra grannbyar har bin, de med, och jag ställt frågor till dem och de har sagt att vi ska träffas någon gång framöver för att snacka om bin.

Man behöver verkligen biodlare att få ställa frågor till och som kanske kan komma och hjälpa till någon få gång, som nybörjare!!! Och det vet ju alla biodlare, eftersom de själva har varit helt nya på området en gång i tiden och då var tacksamma över behövliga tips och hjälp.

När jag har haft bin något år, kanske jag kan hjälpa och tipsa någon annan: ”Pay it forward”. Det vill jag dessutom göra redan nu, genom att skriva så detaljerat som möjligt här i bloggen. Jag gör det även som en minnesanteckning och dagbok till mig själv och som en del av mitt företag.

Nä, nu ska jag gå ut och bära lastpallar.

Jag skriver imorgon kväll eller i övermorgon om morgondagens ankomst av bina. Iiiiiiih, så spännande och kul!!! 🙂