I kväll kom biodlaren hit med mina tre bisamhällen, som jag har köpt. Jag kände mig verkligen nervös medan han var på väg, men trodde att jag skulle känna mig lugnare under besöket hos bina än innan. Jag fick rätt.

Jag hade aldrig någonsin tittat till ett bisamhällen tidigare, så jag var inte helt säker på hur jag skulle känna. Men det gick bara bra.

Vi började med att köra bikuporna, med bina i, på en skottkärra, till det ställe där de skulle stå.

Vi lade någon sten under lastpallarna, för att de skulle stå vågrätt med ögonmått mätt.

När jag lade örat nära en av bikuporna, hörde jag att det surrade där inne.

Sedan öppnade han flustren. Bina var verkligen lugna, sa han. Det flög inte ut något enda bi direkt efter att han hade öppnat flustret (deras in-och utgång). Men det är ju verkligen inte säkert att de kommer att vara det varje gång som man är där. Så här tidigt på året brukar de dock vara lugnare, om jag förstod honom rätt. Han trodde inte att vi skulle behöva någon rökpuff denna gång, vilket han fick rätt i.

Min tolvårige son ville följa med och fick gärna göra det, vilket var kul! Både han och jag höll i någon ram med bin som jobbade på den, medan vi hade den häftiga och intressanta förmånen att iaktta det på väldigt nära håll. Biodlaren förklarade vad vi såg.

Vi såg larver i en del av cellerna (de kantiga ”hålen” i vaxkakan, blänkande nektar som bina hade placerat hos en del av larverna; alltså larvernas föda. Vi såg att en del av dessa larvbostäder redan hade täckts över med vax. (Där inne förpuppas larven.) Vi såg även nykläckta bin komma ut från sin respektive täckta cell.

Jag kände att jag utan problem tordes ta av mig den ena handsken för en stund, för att fota. Men om de är aggressiva, kan de hitta minsta lilla glipa i ens skyddräkt, sa han.

Biodlaren letade reda på drottningen i varje samhälle och pekade på den. Den har längre bakkropp än de övriga bina. Det är väldigt viktigt att man inte råkar klämma ihjäl henne, särskilt inte i början av sommaren, för då finns det ingen ny drottning att få tag och och hela bisamhället kommer då att dö.

Lite vax satt fast på insidan av bikupans lock. Biodlaren skrapade loss det, formade det till en liten kula, gav oss det att spara och sa att man gärna får spara allt gammalt vax för att skicka in det till… nån… för att de ska rena vaxet och smälta vaxplattor till en. Vax är nämligen en bristvara, sa han, eftersom många biodlare inte tar vara på all gammal, ej ren, vax. För mig, som har endast tre bisamhällen, tre det kanske tre år, gissade han, att samla på mig tillräckligt med sådant vax att kunna skicka till rening och smältning.

Han tyckte inte att jag behövde ha spännband runt bikuporna, utan att det räcker med en tung sten på varje lock, för att inte riskera att locket ska flyga av. Det är bökigare med spännband.

När man ska ta av sig skyddsdräkten bör man gå igenom den; låta någon kolla att inget bi sitter kvar på dräkten eller så kan man titta sig i en spegel.

Han föreslog att jag skulle be en läkare skriva ut allergimedicinen Betapred, att ha ifall jag skulle bli stungen (vilket alla biodlare blir någon gång) och jag få en allergisk reaktion. Vi bor ju dessutom flera mil från närmsta akutmottagning. Det tänker jag göra, för säkerhets skull.

Nu ska jag läsa på ännu mer om biodling. Om ungefär en vecka ska jag titta till insidan av bikuporna igen, åtminstone det starkaste samhället. Man bör, som sagt inte störa dem för ofta, allra högst en gång per vecka. Jag ser fram emot min självständiga nästa titt på dem.